Stor pudeln Fanny
För sju år sedan så äntrade en ny familjemedlem scenen i mitt och min mors hushåll. En liten valp bars upp för trapporna i villan och placerades på den enda mattan som vi inte tagit bort i förberedelser för hennes hemkomst. Denna matta kissade hon raskt ner. Det visade sig snabbt att hon inte skulle göra livet lättare för oss. Den lilla vita fluffbollen besatt den mest egensinniga personlighet man kan tänka sig, hon var helt enkelt skit jobbig.
Eftersom hon är en pudel så växte den fina valpklippningen ut och hon förvandlades till ett trassligt litet monster. I och för sig så var hon fortfarande extremt söt men vi började inse att vi nog snart var tvungna att göra något åt den vilt växande och kraftigt tovade pälsen. Jag beslutade mig för att klippa henne själv. Något som var lättare sagt än gjort, det är nämligen svårt att frisera en hund samtidigt som man måste ligga på den för att hålla i henne. Hunden bara skrek och jag som redan börjat hade börjat trimma ner håret på ena sidan av kroppen kände att jag inte kunde ge upp och sluta klippa. Så vi fortsatte att brottas tills hon var färdig. Detta gav inte ett vackert och elegant pudelaktigt resultat. Hon såg värre ut nu än innan jag börjat klippa. Men eftersom pudel hår växer väldigt fort så var det snart dags igen för trimning och efter något år så började både jag och Fanny att vänja oss. Trotts att jag är utrustad med helt oki klipputrustning så brukar det resultera i högst tvivelaktiga resultat. Även då jag inte längre behöver ligga på henne för att hålla i henne. Numera så sjunker hon dock i hopp som en säck potatis och hänger på min arm. Detta ger en enorm träningsverk så pudeln väger 22 kilo. Men hon sitter still i alla fall, jag kan stolt tillägga att jag kan lämna Fanny sittandes halvklippt i en stor hög av hår och gå till ett annat rum, och det utan att hon har rört sig en cm när jag kommer tillbaka. Så vist har vi gjort framsteg.
Men i går så var min bomullsvarg hos frissan. Efter otaliga försök att frisera henne själv så har min mor börjat propsa på att lämna in pudeln till ett hundklipperi. Trotts att detta känns som ett nederlag för min del (det är ju trotts allt jag som klippt henne och gjort mitt bästa i sju år) men min mor har rätt, hon blir vackrast när hon har varit inlämnad.
Jag frågade kvinnan som friserat Fanny lite försiktigt hur hunden har betett sig på klippbordet varpå kvinnan svarar med trött röst att Fanny inte uppskattar behandlingen och att hon slingrar sig. Och jag både ser och hör på henne att slingra sig bara är förnamnet på pudelns vilda protester. Fanny var helt slut efter behandlingen och mycket nöjd över att följa med mig därifrån. Så just nu så ligger det ett vackert djur bredvid mig och jag hoppas för allas skull att hon håller frisyren fin... länge!
