KnackArt

I går så var jag hemma hos Eva på en fika innehållandes nybakta lussebullar från kvantum och oräkneliga sorters pepparkakor. Jag hade släpat med mig min kamera i hopp om att Eva skulle kunna den bättre än jag. Vilken hon också kunde då hon lyckades klura ut några finesser som jag ännu inte fattat mig på. Eva har tydligen också nyligen investerat i en ny och då Erica pratar om att hon ska köpa en så är vi ju tre som har noll koll på vad vi håller på med. Systemkameror är ju en hel vetenskap! Vi ska dock trotsa vår okunnighet under jullovet och fota lite tillsammans.

Adventsljusstaken fick stå modell och blev raskt en mycket välfotograferad ljusstake.

I går så påbörjades forskningen kring systemkameror varpå jag snabbt insåg vilken djungel det finns av modeller och valmöjligheter. Efter att ha vägt en Nikon D60 och en Canon 450 D mot varandra så känndes det som om Canon skulle vinna. Men egentligen så ville jag ju ha en Nikon som har en mer lättfattad meny och är väldigt användar vänlig. Lösningen blev att jag uppgraderade Nikon till en D80. Sagt och gjort, i dag så bar jag hem min nya kamera.
Nu så gäller det bara att lyckas lära sig alla finesser, tur att det finns auto läge hehe

I dag så ska vi ner på stan och göra det första försöket till att julhandla. Kommer säkert inte alls vara mycket folk på stan! Jag får muta Mathias med många kafferaster och se till att jag dopar mig med socker så att vi båda orkar.

Det var som vanligt kattaåbäket som körde upp mig. Och trotts att katten nu ligger och sover så känns det inte allt för provocerande då jag får min morgonstund för mig själv. Ska passa på att skriva lite och försöka få lite ordning på den text som jag jobbar på.

Och så är det ju Lucia i dag. Bara det är ju en mysfaktor. Skulle dock vara mysigare om jag hade ett luciatåg att gå och titta på. Nu när man inte går i skolan längre så får man ju inte sådant serverat. Men om några år så har vi ett luciatåg på dagis att titta på.

Förövrigt så ska jag köpa en systemkamera till mig själv i julklapp. Jag känner att det är dags att gå vidare från lilla digitalus som jag nu har, även om den ska få fortsätta bo i väskan.   

Det finns tydligen en kamera som även kan filma i HD format. Magiska ord i Mathias öron. Kan vara kul att även kunna filma ungen och dess bravader. Det kommer nog att bli en välfotograferad liten typ.  

I dag så har vi 100 dagar kvar till bebisens förväntade ankomstdatum. Det känns som om nerräkningen verkligen kan börja. Efter jul så är det nog dags för oss att börja köpa på oss de stora sakerna som vagn, säng och skötbord. Men det är ju en djungel av vagnar på marknaden. Måste nog forska lite i ämnet först, eller rättare sagt, Mathias får googla det hela.

Vi var hos barnmorskan i går och Mathias vara med. Det togs en massa prover som alla såg idealiska ut, kunde helt enkelt inte bli bättre *glad*.  

Magen mättes och måttet skrevs in på den kurva som barnmorskan för. Måtten låg på mittensträcket, fullkomligt normalt med andra ord.

Vi fick även lyssna på bebisens hjärtljud och de mättes till 136.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att googla då det finns en skröna om att hjärtfrekvensen kan avslöja könet på bebisen. Enligt denna väldigt vetenskapliga teori så är det en pojke. Men för att citera Mathias: "tänk på att bebisen har dina gener och förmodligen är tvärtemot".  Jag förstår inte vad det är som får honom att säga så, jag är väll inte det minsta obstinat? :P 

I dag så blir det stan med Marre. Jag ska införskaffa två biljetter till söndagens konsert som hålls av Berits kör Baltic Harmony. Det är en julshow och förra året så var de jätte mysigt så ser fram mot det även detta år.

Sedan så ska jag till barnmorskan. Mathias gör sitt bästa för att hinna vara med. Det är ett rutinbesök men det är alltid lite spännande att gå dit.

Mina dagar går huvudsakligen ut på att leta efter de möss som kattakräket slarvat bort. Men det är tur att jag har honom så att något håller mig lite sysselsatt.

Men på fredag så ska jag fly lägenheten och dess tristes då Demon Seed spelar på slakthuset, de öppnar åt Entombed. Jag ska trotsa mitt sans och vett och hasa mig dit. Jag måste ju inte stå längst fram framför en högtalare och bland alla head bangandes små pojkar. Utan jag tänkte hålla mig lite i bakgrunden men med kameran i högsta hugg.

Nu så blir det mat.    

I dag så har vi 111 dagar kvar till beräknat ankomstdatum för lilla grodynglet. Räknar ner och tycker att tiden går långsamt. Men innan dess så ska det ju vara lucia, jul och nyår, sådana saker brukar ju göra att tiden går fortare.
 
Jag har redan börjar surfa förlossningsberättelser och annan mer klinisk information. Vill vara väl förberedd!
Mathias bombarderas av information och en stor del av den tror jag att han helst skulle vilja vara utan. Men icke, han upplys om det ena läskiga saken efter den andra.

Personligen så ser jag mest fram mot det fika som jag har hört att man får på BB efter förlossningen. Det måste vara den mest välförtjänta macka man kan äta!

Och så är jag nyfiken och vill träffa den där lilla varelsen som anonymt simmar omkring i min mage.

Lägger upp bild på ynglet.


Grodan vid 12 veckor


19 veckor

Vår lilla terrorist till katt har den fula ovanan att bli sur när han är uttråkad. När han är sur så gör han allt för att provocera och trotts sin ringa ålder så har han snabbt lärt sig vad han får och inte får göra. Men i stället för att lyda husses och mattes regler så använder han dem mot oss i uttråkad trotsighet. Kort sagt, han har blivit tonåring.

Ett av de få tabun som han har är att han inte får vara uppe på bord och bänkar. Därför så är det just på bordet som han sätter sig och blänger surt på oss. Om man då gör misstaget att inte underhålla honom utan bara trött och irriterat plockar ner honom därifrån så finns det stor risk att man får smaka på hans vrede. Han bits. Som tur är så avslöjar hans ena öga honom innan attacken då det börjar rycka okontrollerat.

Men vi har köpt ett vapen för att avvärja attackerna. Vi har köpt en blomspruta. Men vi har lovat varandra dyrt och heligt att bara använda dem på honom då han bits. Vi vill ju inte missbruka vattenvapnet.

Men så kom mössen helt oväntat in i våra liv. Kissen är en av de mest bortskämda katter som finns och vi köper ofta presenter till honom. Men så som alla barn så tröttnar han fort på sina leksaker och pillar slött in dem under soffan. Mössen däremot kan han leka själv med i flera timmar tills hans kurrande somnar i vår famn.

Leksaksmössen, vår räddning!

I dag så är grodynglet 24 hela veckor och det känns som om vi nått ännu ett delmål.

Den första magiska gränsen nådde vi vid vecka 12 då allt började kännas säkrare och vi vågade berätta för folk och fä om graviditeten.

Efter 24 veckor så kan ett barn klara sig utanför magen även om varige vecka hädan efter är väldigt viktig. Men det känns skönt att vi har gått över 24 veckors mållinjen.