KnackArt

Under söndagen så har min bil stått på parkeringen. Vi har inte fått igång den med något av de båda tvivelaktiga och urgamla batterier som vi hittills mirakulöst startat de med. (Det lilla tillkännagivandet att bilen faktiskt startade en gång men att Mathias och jag stängde av den igen tänker inte jag erkänna!)

Det slutade med att pappa och jag åkte iväg och köpte ett nytt batteri. Ett som inte stått mer eller mindre oanvänt i tio år.

Det nya batteriet sattes på plats och bilen startade snällt på första försöket. Motorn lät fint och det var bara att köra iväg.

Jag får inte övningsköra med pappa så det var han som körde under vår uppvärmnings och test sväng. Trotts att det är han som har köpt den så hade han inte tidigare kört bilen då han inte ansätt att det var nödvändigt vid inköpet. Han konstaterade till sin lycka att bilen lät väldigt bra, det vill säga, inte så mycket alls och att växellådan är i väldigt bra skick.

 Min Sababababababab

Mathias och jag var ute och övningskörde i går. Det gick bra för första gången på länge. Jag har varit nere i en svacka så det känns skönt att det har fått gå bra så här innan uppkörningen.

Jag är sjukt nervös och är helt stel i nacken och har ont i käkarna av allt tandagnisslan som jag åstadkommit under natten.

På ca en vecka så har jag kört 5 olika bilmärken och 6 olika bilar. Det gäller att gardera sig med omväxling.

I lördags så körde jag hem min bil. Batteriet hosta igång med lite hjälp från Mathias bil, övningskörningsskylten smackades på och så var vi iväg. "Nu så får du inte få motorstopp för då så får vi inte igång den igen" upplyste Mathias om. Men jätte nervösa jag lyckades få hem den till min far helt utan några problem. Även då det kändes väldigt ovant att köra en så annorlunda bil än den BMV 318 som jag nyss blivit van vid.

Denna bil kan vara det dammigaste jag någonsin har sett. Mathias som satt i passagerarsätet hade all tid till att pilla med olika fläktar och testa att trycka på knappar. Han drog entusiastiskt på alla fläktarna på fullt blås varpå jag skrek. Allt det damm som fridfullt samlat sig till ett tjock lager dansade nu upp i luften. Jag kände att jag blev hes och kände mig sträv i halsen, jag vill inte ens tänka på vad damm består av!

Vi spenderade en stor del av dagen i tvätthallen, varpå jag dammsög och dammade av bilen inuti och Mathias noga tvättade av den utanpå. Mathias bytte även från ett tvivelaktigt batteri till ett annat. Den blev så fin och luften kändes helt annorlunda i den. Mathias fick min tillåtelse att fortsätta utforska alla knappar och fläktar. Den har rumpvärme, det ni!

Vi upptäckte dock att hastighetsmätaren har ett eget liv. Den gör lite som den vill och hänger inte riktigt med i svängarna. Pappa har dock en teori att den kommer komma igång av sig själv när bilen blir lite mer använd, annars så byter han bara ut den. Så undertiden så får vi gissa vilken fart vi håller.

Men den är riktigt kul att köra!

Då jag inte längre orkar hasa runt i stan mellan alla mina olika måsten och förehavanden så skjutsade min far mig till körskolan i fredags. Vad jag inte viste var att han tyst ruvade på en överraskning. Att vara tyst om överraskningar är inte något som faller sig naturligt för honom.

Men tyst var han, i alla fall tills han ringde lite senare samma dag och helt utan omsvep förklarade att han och farfar köpt en bil till mig.

En bil!

Min första reaktion var ren fasa, en bil... Hjälp! De äter pengar och går alltid sönder... hur ska jag fixa detta? Men pappa pratade muntert på om bilen. Jag var tyst i chock. En egen bil. Jag var mer än nyfiken på den.

Jag fick det förklarat att det var en Saab 90 från 87. Även då jag inte viste exakt hur en sådan såg ut så kände jag ett ännu större HJÄLP. Den är från 87, bara fem år yngre än jag själv. Jag undrade om den åldrats med lika stor värdighet.

Det sista pappa berättade om den var att den var röd. En röd Saab 90 från 87, tre dörrars.

Pappa hade tydligen spanat in den i somrars på en parkering. Efter att han gått runt bilen några varv och konstaterat att den var i väldigt bra skick så kom ägaren långsamt gående över parkeringen. Pappa förklarade för ägaren, en gammal, gammal man, att han var intresserad av att köpa bilen. Gubben, på 95 år, var dock inte redo att sälja men han fick min fars nummer och i veckan så ringde mannen och sa att han nu var villig att sälja till min far.

Bilen är knappt körd under se senaste 10 åren. Den har i princip bara gått på sommaren och spenderat resten va tiden i ett garage. Den är väl omhändertagen och servad och behandlad mot rost, dels på fabriken, men även av gubben. Den är kort sagt i nyskick, i alla fall om man tänker på att den är från 87.

Så far och farfar slog sig ihop och köpte den till mig. Så här lagom till att jag ska köra upp. Nu så måste jag ju se till att klara det där kortet!   

I går så var vi på det sista mötet med föräldragruppen. Som tur var så är nu isoleringe på grund av kräksjukan hävd på förlossningen och vi fick komma in på besök.

Det kändes väldigt spännande att få se förlossningsrummen. Rummen var finare än vad jag trodde att de skulle vara och har till min glädje eget badrum med badkar. Vi fick även titta in på BB, de rummen är till min fasa dubbel/trippelrum. Mathias kommer inte att kunna sova över på BB tillsammans med mig och bebisen. Jag har som plan att åka hem så fort som möjligt!

Väldigt märkligt att vi snart ska dit igen, då utan någon föräldragrupp i hasorna!

Inte långt kvar nu, och det känns... hon hotar med sammandragningar varige dag.
Bomben har definitivt börjat ticka.

Vi har det väldigt bra och lever med och i det som vi tidigare har kämpat för. Det här är tiden att ta det lugnt och njuta av det vi åstadkommit tillsammans. Men inte då, för i helgen så var tiden inne att börja riva upp himmel och jord för nya mål och drömmar. Lägenheten ska uppdateras till hus, bilen ska bli en combi, katten ska ha ett sällskap i form av en annan katt och mitt uppe i allt detta formskiftade så bär jag på vårat första barn. Jag ska dessutom ta mitt körkort och allt detta ska ske NU.

I helgen så hämtade vi hem en katt med förhoppningen att Movitz skulle sluta bitas om han fick en lekkamrat. Den nya katten barns hem och det utbröt kalabalik och skrik. Movan slutade inte bitas utan bet nu inte bara oss utan även den nya kissen som dessutom hårade kopiösa mängder.

I söndags så såldes vår bil. Efter många om och men och skambud från underliga människor så såldes bilen till en kille som prutat ner den till vår lägsta smärtgräns. Det var en affär som väntat på att materialiseras sedan i höstas men jag kände ändå viss stress då min övningskörningsbil försvann. Jag som kör upp om två veckor!

Vi var även på två husvisningar. Mentalt så hade jag redan flyttat in i det ena huset och var mitt uppe i att måla om och plantera blommor när Mathias olyckligt och med vissa andningssvårigheter stoppade mig. Runtomkring oss så slogs två katter och dammråttorna växte sig fetare och fetare. Den oroväckande kontanta summan efter bilaffären stressade med sin närvaro och bebisen hotade med sammandragningar.

Det blev för mycket!

Den nya katten bars hem till sig igen. Jag flyttade ut ur mitt hus och in i vår lägenhet. Pengarna från bilen sattes in på banken och dammråttorna dammsögs upp. Lugnet återinfann sig.

I måndags så hämtade vi hem den nya combin som Mathias suktat efter i ett halvår. Vi är inte längre utan bil och jag kan återgå till att övningsköra.

I går så var jag på ultraljud och Karin var med som sällskap. Läkaren blev lite fundersam och tittade på våra gravidmagar som vaggade in i undersökningsrummet. "Vem av er var Amanda? Det är ju två magar!" fågade hon förvirrat.

På ultraljudet så kunde läkaren se att bebisen gått upp i vikt och nu väger 2,4 kilo. Stora tjejen! Allt såg bra ut! Lilla parasiten i magen tar den näring hon vill ha så även då min vikt står still så gör inte hennes det. Men vem vet, jag kanske sväller upp som en ballong under den kvarstående månaden, skulle inte förvåna mig... så mycket som jag äter.

Karin tittade på den blurriga ultraljudsbilden och tittade sedan kärleksfullt på mig. Jag försökte förstå vad det var hon såg. "Det är ju ansiktet" förklarade Karin. "Nej, Karin det är rumpan". *Skratt* Så någon bild blev det inte då det numera är väldigt svårt att förstå exakt vad det är man tittar på.

Bebisfundering
Mathias har nyss gått till jobbet och jag sitter och väntar på att Karin ska ringa och förhoppningsvis bekräfta att hon kommer hit i dag. Jag ska på ett extra ultraljud och vill gärna ha sällskap dit, Karin vore ett excellent sällskap. På ultraljudet så ska de titta på bebisens tillväxt, hoppas på att hon har biffat på sig sedan sist.

I går så gick jag till sjukhuset och fick banning av min barnmorska som tyckte att det var lite väl långt för mig att gå. Det tyckte jag också. Jag får väl börja åka den där Nyckelpigan eller vad nu lokalbussen heter. Funderade ett tag på att plocka fram cykeln men har ju inte cyklat på evigheter och så är det halt ute. Vet inte om det är den bästa av idéer.

I eftermiddag så hoppas vi på att få bilen såld då det kommer en spekulant. Mathias vill att jag ska vara med och se gravid ut (vilket inte borde vara så svårt).

I stället för den nuvarande bilen så ska vi ha en combi. Mathias har letat bil sedan i höstas och det kliar i fingrarna på honom. Blir praktiskt både till vagn, instrument och annan mer oväntad last. Han har span på en bil så jag kanske inte blir utan övningskörnings bil så länge.

Inger går också i bil tankar och alla mostrarna och Karin har nya bilar. Byter en så byter alla!

I går så hade jag sammandragningar hela kvällen. Mathias tittade nervöst på mig. Bomben har börjat ticka. Visst känns sammandragningarna men det är inte smärta i sin rätta bemärkelse, däremot så ger det ett humm om hur det kommer att kännas när det är på riktigt och jag kan erkänna att det gör mig lite nervös.
 
Nu så ska jag invänta att Karin kommer...

Mathias fyllde år i onsdags. Jag gjorde ett tappert försök att fira honom på hans dag genom att testa mig på att laga en ny maträtt. Misslyckades naturligtvis med matlagningen (även då inget brann) men artiga Mathias åt i tysthet utan att klaga allt för högt. Sedan så somnade jag ifrån honom vid nio tiden och han fick titta klart på sin film själv.

Men i lördags så festade vi till det, först med släkten som var här på fika och sedan med lite löst folk som ramlade hit på kvällen. Väldigt städad tillställning trotts den stora konsumtionen av alkohol. Nyktra jag blev allt tröttare och tröttare men slog nytt rekord i vakenhet och gick på ren vilja, vägrade somna.

För min del så blev det mycket bebisprat. Oundvikligt! Dels på grund av mig och dels på grund av att det verkar vara det enda som människor kan prata med mig om. Jag är helt enkelt en enda stor mage! Men det är kul att så många är engagerade och nyfikna.

Jag som alltid trott att jag skulle bita handen av alla dem som pillar på min mage har till min stora förvåning inga problem med att människor vill känna på den. Jag fattar grejen, den är med sin stora omkrets svår att missa och sticker ju uppkäftigt ut. Och att det ligger en människa där inne är ju lika lätt att slå sitt intellekt runt som att universum är oändligt. Det är helt enkelt fascinerande.

Kattakräket passade på att noga och utan att särbehandla någon bita sig egendom hela festen. De flesta fick dock skylla sig själva då de, trotts varningar från både mig och Mathias, fortsatte att plocka med honom och lyfta upp honom. Bort mot ett tiden så hittade jag honom sovandes i spjälsängen, då så hade han fått nog och förmodligen svimmat av utmattning och överstimulans. Men han var snäll och beskedlig hela nästa dag, tror att han mår bra av att bli ordentligt trött. Vi mår i alla fall bra av att han är det och att han då håller sina tänder för sig själv.

I går så fick jag ett oväntat brev från vägverket. Nog för att jag har kört hysteriskt många körlektioner och är bokad för halkan den 19 men att få tid för teoriprov och uppkörning känns ändå overkligt. Ska både skriva och köra upp 26/2. Hjälp, tänkt att jag ska få chansen att få körkortet innan ynglet kommer. Nu så är det bara slutspurten kvar. Ska boka in nya kör lektioner, det här är ingen tid att snåla. Jag måste ha det där kortet och jag kommer inte att ha tid eller lust att pyssla med det när bebisen har kommit.  

Dock så är min planering inte helt fläckfri. Jag ska köra halkan en månad innan ynglet är beräknat men jag har ringt och pratat med dem och det går att anpassa lite efter mig och magen. Dessutom så får jag skjuts av min mor vilket känns väldigt bra då jag inte vet hur jag kommer att må.

Jag får hålla mig mer än passiv och ta det lugnt all annan tid än den som jag lägger på körningen. Det ska nog gå!