KnackArt

I går så kom min mor åkande i nya fina bilen på ett spontanbesök och räddade mig ur min tristess.
Med sig så hade hon djuret som numera har ett eget utrymme bakom galler i bilen.
Pudeln såg väldigt glad ut när hon fick gå sin gamla runda runt kvarteret. Mycket att nosa på!

Jag fick provåka bilen på jakt efter mat. Vi åt pizza (resterna försökte vi bjuda Fanny på med hon var måttligt intresserad) och så fikade vi här hemma tillsammans med Mathias och katt.

Jättesöt bukett från mor och moster   

I tisdags, den 24 mars, så skulle ynglet ha kommit... om hon velat vara punktlig vill säga. Det ville hon inte! Hon tar inte någon vidare notis som hur många det är som väntar på henne och låter sig inte stressas bara för att telen går varm.

Förmodligen så har hon hållit sig kvar i magen på grund av min megaförkylning som härjat fritt under den senaste veckan. Det gjorde hon rätt i för jag skulle inte ha orkat med någon förlossning så emmlig som jag va.  

Men nu när jag vaknat upp ur mina förkylningsdimmor så har jag börjat känna den där otåliga väntan på förlossningen igen. Dock med en större nervositet än innan då jag stöddigt annonserade ut att jag inte ville ha någon medicinsk smärtlindring. Jag vet inte hur pass realistiskt den inställningen är men jag skulle gärna vilja ha tillbaka min energi och bli så där stöddig igen.

Jag har inga känningar av att förlossningen skulle vara nära och just nu så känns det som om det kommer bli en april unge.

I går så fick jag mitt brev från Läppe med hälsningar från mor och mostrar. Brevet hann alltså före bebisen och fick fylla sitt syfte i peppning och påminna om att graviditeten snart är slut och att bebisen snart är här. Tack för hälsningen!

Jag är fortfarande genomförkyld, vet inte när jag var så här sjuk senast. Vore så skönt om jag kunde få sova bort det värsta men jag sover inget om nätterna och hasar omkring i en dimma om dagarna. Börjar tröttna!!!

Till och med katten verkar lite hängig, han kan väl inte heller sova när jag frustar omkring. Hoppas att Mathias håller sig frisk, jag har en känsla av att bebisen kommer komma så fort jag blir bra igen. Då så får det vara nog med sjuklingar här hemma.

Jag försöker sanera efter mig själv men jag har nog snorat ner hela lägenheten vid det här laget. Ser fram mot att städa men inser att det är bättre att jag håller mig så stilla som möjligt.

Men jag känner mig nog lite mer levande i dag än vad jag gjorde i går så förkylningsdimmorna kanske börjar lätta.  

Förkylningen fortsätter och har nu nått nya vidder av jävlighet. Just nu så testar den stridstaktiken täppt näsa och hostattacker. Jag kontrar med halstabletter, te med honung och Alvedon. Skulle vilja säga att min motattack hjälper... men nej, det gör den inte.

Eftersom min ammunition börjar ta slut så är det väl bara kvar att gå och gömma sig under någon filt och vänta på att förkylningen tröttnar och hoppas på att den inte hoppar över till Mathias.

Tycker extremt synd om mig själv!

Jag har lyckats undvika att bli förkyld hela vintern trotts att jag blivit ner hostad av folk och fä. Men nu, precis innan förväntat förlossningsdatum, när jag kan se mållinjen så har jag dragit på mig en jätte förkylning med hostattacker och feber. Inte vet jag vem jag ska skylla på. Det är synd om mig!!!

Det fina vädret i dag inspirerar till att städa i ordning på balkongen. En syssla som jag företar mig en gång om året.

Kattfundering: det här med att sätta upp nät så att kattakräket kan vara ute i solen kanske inte är en så dum ide. Måste lura mig till hjälp med det projektet.

Behöver skaffa mig en riktig trädgård att påta i!

I går så var Mathias på fest, jag kände inte för att följa med. Skalbaggar på rygg passar bättre i sin naturliga miljö, i soffan tittandes på melodifestivalen. Från min soffa så når jag både tv-kontrollen, telen och den gravidanpassade blomsprutan som med sin trimmade räckvidd kan spruta ner katten då han hänger i högtalarna. Jag behöver alltså inte röra mig så mycket.

Så där satt jag i min naturliga biotop, ensam! Så jag ringde till Läppe och fick prata med både mor och mostrar samtidigt som jag messade lite med Marre som även hon var på fest.

Tar detta tillfälle och gör något så exklusivt som att kommentera melodifestivalen, det är jag nog helt ensam om att göra i min blogg. Kortar ner min kommentar till den väldigt unika meningen "fel låt vann!" (För närmare kommentarer så kan ni läsa vilken annan blogg som helst, där hittar ni den resterade delen av mina originella åsikter.)

Den mest frustrerade delen av min uttråkning försvann i fredags när jag fick jackpott på ett tele samtal och lyckades myrlejona till mig både Erica och Jannis sällskap. Vilken lycka!

Det är många som väntar på att ynglet ska komma. Men hon verkar inte känna någon press för det och tycks vilja ligga kvar i min mage länge till. Just nu så känns det som om förlossningen aldrig ska komma igång, som om det är långt borta och inte kommer att hända. När jag pratar med andra så tycker de att förlossningen verkar läskig och de säger saker som slutar med usch och fy. Personligen så har jag passerat usch och fy stadiet och gått in i "kan det inte hända snart" stadiet. Jag är inte nervös utan bara otålig. Smart fixat av naturen som segar ut väntan så länge att gravida inte orkar vara nervösa så här inför slutspurten.

Jag har länge trotsat min begränsade rörelseförmåga men nu så har den hunnit ikapp mig och tvingat ner mig i soffan framför dålig tv och tröstätande. Inte ens "Top Model" känns kul att titta på, allt försvinner in i samma gråa tråkighet.

Skalbaggar på rygg får det lätt tråkigt och har liten möjlighet att göra något åt sin uttråkade vardag.

Mathias tycker att jag ska ta tillfället i akt och spela klart mitt tv-spel men det är inte mer tv som kan bryta min uttråkning, det är mänsklig kontakt. Känner mig extremt sällskapssjuk men som skalbagge på rygg så är det svårt att ta sig ur soffan.

Skalbaggar på rygg är inte speciellt bra myrlejon och har svårt att lura hem folk till sin försoffade värld. Skickar då och då ut myrlejon SMS och hoppas på att någon ska nappa på mina fika förslag... men inte då. Det har gått så pass långt att när telen ringer så väntar jag i alla fall två signaler (det är så länge som jag kan hålla mig) innan jag svarar. Jag vill ju inte verka för desperat. För vem vill umgås med en desperat tvångsförsoffad skalbagge med myrlejon planer?

I går så var jag på sjukhuset för att mäta bebisens aktivitet med en CTG-kurva. Det har varit så lugnt i magen de senaste dagarna och jag var orolig. Jag blev placerad i ett förlossningsrum med CTG plattor på magen. 20 min senare så konstaterades det att allt var bra och mina nerver trasslade ut sig själva ur alla knutar.

Det kändes som om jag var på prao på förlossningen,
ett litet studiebesök så här innan vi ska dit på riktigt.

På CTG-kurvan kunde de även utläsa att jag har mycket sammandragningar, något jag redan viste. Barnmorskan sa att vi skulle komma in i helgen om de började göra ont. Överanalytiska jag började genast spekulera i att hon kanske misstänkte att förlossningen kommer starta snart. Önsketänkande!

Väl hemma igen så har det varit full aktivitet på bebisen. Lilla obstinata yngel.

Jag har nu nått det stadium i graviditeten där jag har börjat göra folk nervösa. I går så bestämde jag mig för att jag behövde en promenad. Sagt och gjort, med den dolda förhoppningen att tyngdlagen skulle göra sitt och att bebisen ska ramla ut så begav jag mig iväg med målet Janni. Under promenaden genom stan så fastnade mötandes ögon på min mage som envist vaggade fram samtidigt som jag övade profylax andning. Det är tydligen så man gör människor nervösa, när man som höggravid tar sig en promenad!

Just nu så inväntar jag ett besök av Karin. Vi får väl undersöka om två gravidmagar gör människor dubbelt så nervösa.

I dag så har vi nått det sista del målet, det är den 1 mars i dag och vi har 22 dagar kvar till förväntat yngeldatum. Jag är mer än otålig och hoppas på att bebisen bestämmer sig för att komma ut snart... gärna nu! Jag vill ha tillbaka mina lungor och vill slippa känna mig som en skalbagge på rygg.  

Jag har just börjat komma över min totala förtvivlan över att inte ha klarat uppkörningen. Den totala hopplösheten är utbytt till irritation och en ny gnagande nervositet över olägligheten i det nya uppkörningsdatumet har infunnit sig. Men trotts sin oläglighet så ska jag ta det där kortet om det så ska ske med en nykläckt bebis i baksätet.   

I kväll så ska Mathias och jag gå på bio, vi ska se "män som hatar kvinnor". Mina förväntningar är skyhöga och jag är rädd att jag har skruvat upp Mathias förväntningar också med allt mitt tjat över hur BRA böckerna är.

Vi ska gå på den sena föreställningen, bara en sådan sak får det att kittlas i mitt lugna försoffade liv, klockan nio är ju mitt i natten.