KnackArt

Idag går magen in i vecka 40, 39+0, och har 6 beräknade dagar kvar. Vill att det ska starta NU! Blir lika besviken varige morgon när jag vaknar hemma utan värkar. De uttalade sammandragningar jag haft under större delen av graviditeten har lurat mig så länge att det känns som om jag redan gått över tiden. Försöker ställa in mig på att jag kommer gå över tiden. Uhhh är obekväm. Värst är det på eftermiddagarna efter att jag hämtat barnet eller rört mig av annan anledning. Då stramar det i huden på magen, känns som tusen nålar. Och jag är trött! Tröttheten har kommit den här veckan. Är trött i hela kroppen och vill bara ligga i sängen och få vara ifred. Lättare sagt än gjort då Signes egna ord är ”jätte jätte tråkigt!”. Och så har kommentarerna börjat hagla in från alla håll. Nu har grannar börjat skrika efter mig på gården och dagisfröknar från andra avdelningar komma fram och kommentera magen. Börjar nå stadiet då jag inte känner för att visa mig ute längre. Gömmer mig hemma så mycket som möjligt.

Gnälligt inlägg men det är vad tjockisen har att bjuda på!

Igår var jag hos BM. Den barnmorska jag brukar ha var sjuk och jag fick träffa en annan. Besöket blev kortare än vanligt men jag fick tjuvkika på larven. De brukar vara väldigt snåla med ultraljud men denna äldre och egentligen pensionerade barnmorskan hämtade in ultraljudsapparaten för att ta reda på hur ungen ligger. Visade sig att den har huvudet nedåt, inte fixerad utan ligger på tvären i magen. Ingen fara att den inte är fixerad… så länge den inte får för sig att snurra runt! Såg inte så mycket mer än suddiga ringar på skärmen. Kände igen huvudet men mer än det kunde jag inte se vad det föreställde. Men det var mysigt att få titta lite i alla fall.

Hjärtljuden låg på 136. Magens sf-mått ligger fortfarande på 35 cm som förra gången. Har alltså inte växt något men jag har gått upp något kilo sedan förra besöket och väger nu 76,5 kilo. Blodtrycket var bra men mins inte vad det låg på.

Har varit vaken till och från hela natten med små svaga svaga värkar. De gick dock över när jag ändrade ställning så betyder säkert inget mer än att jag är obekväm.

Idag har magen 8 planerade dagar kvar innan det hunnit bli den 5 maj och det är meningen att den ska komma ut.

Idag är Signe hemma från dagis. Hon är förkyld. Jag mår inte heller bra och det är en utmaning att hålla humöret uppe när Signes går som en bergodalbana med djupa sura dalar. Kommer inte göra många knop i dag. Sattsar på att vara hemma och kurera oss inför helgen. Vi vill inte ha med oss förkylningen till Läppe!

Signes egna kommentarer om förkylningen är ”Signe sjuk i pannan”, ”Signe feber, inte bra, synd om Signe!” och ”Signe obekväm i näsan”. (lätt att förstå vem hon lärt sig ordet obekväm av).

Och ja, hon benämner sig själv i tredje person… det är mitt och Mathias fel då det hela började som ett sätt att lära henne vad hon och vi heter. Nu vet hon det och vi fortsätter i alla fall att prata om oss själva i tredje person. Gulligt när barnet gör det, inte fullt lika gulligt när vi gör det.

Signe är en papegoja som upprepar allt hon hör. Dessutom förstår hon ALLT. Mycket mer än vad jag ännu vant mig vid. Beskrev för Mathias hur Signe varit på mig hela kvällen och använde ordet kladda. Jag var inte sur och sa det inte med elakhet i rösten men Signe hörde och kröp upp i mitt knä och upprepade allt jag sagt samtidigt som hon tog på mig och sa kladda kladda. Fick väldigt dåligt samvete, vill inte såra hennes små känslor.

I veckan har jag varit hos barnmorskan på rutinbesök. Ungen ligger med huvudet nedåt men är inte fixerad. Hjärtljuden låg på 132 det gjorde även mitt blodvärde. Socker och blodtryck var också bra. SF mått var 35 cm.  

Besöket handlade om funderingar kring förlossningen. Fick beskriva hur jag upplevt förlossningen med Signe. Beskriv den som hemsk smärtmässigt och att jag lovat mig själv att aldrig göra om det! Berättade att jag sprack MYCKET och fick sys på operation! Att smärta i mitt ena revben var det värsta efteråt och att jag tyckte att BB-vistelsen var fruktansvärt jobbig. Rumskompisen skrek oavbrutet hela nätterna. Jag sov inget (förutom korta avsvimmade minuter så korta att jag inte förstod att jag sovit) och kunde inte ens sätta mig i sängen utan hjälp för mitt, förmodligen avsparkade, revben. Jag saknade koll på omgivningen, lämnade nästan inte rummet och förstod aldrig vad sköterskorna ville eller om jag träffat dem förut? Helt förvirrad!

Efter att ha beskrivit detta för barnmorskan berättade jag att jag, trotts allt, tycker att förlossningen gick bra. Det gick ganska fort, Signe mådde bra och amningen kom igång fint och hon sov mycket.

Jag är inte hysterisk rädd inför den kommande förlossningen och tackar modernatur för motivationen som man får av att vara så obekväm som höggravid och glömskan då jag inte minns hur ont det gjorde. Barnmorskan frågade om jag hade några speciella önskemål och jag sa att jag tar det som det kommer. Förvånade mig själv över hur lugn och sansad jag framträdde… jag som alltid är så hysterisk över allt tar tydligen detta med förlossningen med en klackspark?

Mathias och jag har pratat om hur vi upplevde förlossningen. Vi var tydligen i olika rum för jag var helt övertygad om att jag skrikit hysterisk hela tiden. Mathias upplyste om att jag inte skrik något och att jag inte klagade utan upplyste om att det var hanterbart. Hanterbart? Det var hemskt! Som sagt, vi var tydligen på olika förlossningar förra gången.

Uhh borde inte skrivit om detta då det fick mig att minnas lite för mycket… snart där igen! 21 dagar kvar och räknar ner.

Bebisen i magen är nu 36+2 dagar, alltså inne i vecka 37. Vi har 25 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. Trots att det känns som om ungen är på g när som blir jag mer och mer övertygad om att jag kommer gå över tiden… den här gången också! På fredag räknas det inte längre som förtidigt född och jag längtar/väntar bara på att det ska starta. Känner nog efter lite för mycket då det fortfarande är många dagar kvar. Är så nyfiken på vem det är i magen!

kände mig modig och stälde mig på vågen idag, väger 76 kilo. Med Signe i magen slutade jag väga mig när jag kom till 80, vägrar nog vågen snart!


Mathias fick agera magfotograf och Signe ville så klart vara med och visa sin mage för kameran också.
Signe tycker att magen är bra att sitta på, den ger bra stöd.