BM och förlossningssvammel
I veckan har jag varit hos barnmorskan på rutinbesök. Ungen ligger med huvudet nedåt men är inte fixerad. Hjärtljuden låg på 132 det gjorde även mitt blodvärde. Socker och blodtryck var också bra. SF mått var 35 cm.
Besöket handlade om funderingar kring förlossningen. Fick beskriva hur jag upplevt förlossningen med Signe. Beskriv den som hemsk smärtmässigt och att jag lovat mig själv att aldrig göra om det! Berättade att jag sprack MYCKET och fick sys på operation! Att smärta i mitt ena revben var det värsta efteråt och att jag tyckte att BB-vistelsen var fruktansvärt jobbig. Rumskompisen skrek oavbrutet hela nätterna. Jag sov inget (förutom korta avsvimmade minuter så korta att jag inte förstod att jag sovit) och kunde inte ens sätta mig i sängen utan hjälp för mitt, förmodligen avsparkade, revben. Jag saknade koll på omgivningen, lämnade nästan inte rummet och förstod aldrig vad sköterskorna ville eller om jag träffat dem förut? Helt förvirrad!
Efter att ha beskrivit detta för barnmorskan berättade jag att jag, trotts allt, tycker att förlossningen gick bra. Det gick ganska fort, Signe mådde bra och amningen kom igång fint och hon sov mycket.
Jag är inte hysterisk rädd inför den kommande förlossningen och tackar modernatur för motivationen som man får av att vara så obekväm som höggravid och glömskan då jag inte minns hur ont det gjorde. Barnmorskan frågade om jag hade några speciella önskemål och jag sa att jag tar det som det kommer. Förvånade mig själv över hur lugn och sansad jag framträdde… jag som alltid är så hysterisk över allt tar tydligen detta med förlossningen med en klackspark?
Mathias och jag har pratat om hur vi upplevde förlossningen. Vi var tydligen i olika rum för jag var helt övertygad om att jag skrikit hysterisk hela tiden. Mathias upplyste om att jag inte skrik något och att jag inte klagade utan upplyste om att det var hanterbart. Hanterbart? Det var hemskt! Som sagt, vi var tydligen på olika förlossningar förra gången.
Uhh borde inte skrivit om detta då det fick mig att minnas lite för mycket… snart där igen! 21 dagar kvar och räknar ner.
Ja det är konstigt att man kan vara så lugn inför kommande förlossning, jag känner inte heller av det så mycket trots att jag med sprack som fan och fick ner på operation. Höjden av otur hade vi båda och så illa kan/borde det inte gå igen. Och gör det de så vet vi hur det var och kändes och är lite mer förberedda. Så tänker jag i alla fall. :)
Ungen kommer säkert bara svischa ut denna gång, drömma kan man i alla fall. ;)
Spännande att hjärtljuden var så låga nu med, en pojke! Hihi
