Saab 90, min första bil!
Då jag inte längre orkar hasa runt i stan mellan alla mina olika måsten och förehavanden så skjutsade min far mig till körskolan i fredags. Vad jag inte viste var att han tyst ruvade på en överraskning. Att vara tyst om överraskningar är inte något som faller sig naturligt för honom.
Men tyst var han, i alla fall tills han ringde lite senare samma dag och helt utan omsvep förklarade att han och farfar köpt en bil till mig.
En bil!
Min första reaktion var ren fasa, en bil... Hjälp! De äter pengar och går alltid sönder... hur ska jag fixa detta? Men pappa pratade muntert på om bilen. Jag var tyst i chock. En egen bil. Jag var mer än nyfiken på den.
Jag fick det förklarat att det var en Saab 90 från 87. Även då jag inte viste exakt hur en sådan såg ut så kände jag ett ännu större HJÄLP. Den är från 87, bara fem år yngre än jag själv. Jag undrade om den åldrats med lika stor värdighet.
Det sista pappa berättade om den var att den var röd. En röd Saab 90 från 87, tre dörrars.
Pappa hade tydligen spanat in den i somrars på en parkering. Efter att han gått runt bilen några varv och konstaterat att den var i väldigt bra skick så kom ägaren långsamt gående över parkeringen. Pappa förklarade för ägaren, en gammal, gammal man, att han var intresserad av att köpa bilen. Gubben, på 95 år, var dock inte redo att sälja men han fick min fars nummer och i veckan så ringde mannen och sa att han nu var villig att sälja till min far.
Bilen är knappt körd under se senaste 10 åren. Den har i princip bara gått på sommaren och spenderat resten va tiden i ett garage. Den är väl omhändertagen och servad och behandlad mot rost, dels på fabriken, men även av gubben. Den är kort sagt i nyskick, i alla fall om man tänker på att den är från 87.
Så far och farfar slog sig ihop och köpte den till mig. Så här lagom till att jag ska köra upp. Nu så måste jag ju se till att klara det där kortet!
