Dikt
Dansandes vid frånfältets djup
Där kittlade stenar ramlar ut
Barfota vid avgrundens stup
Räds inte längre dess bråddjup
För livet är en spegel
och den fångar mig än
inga skärvor har fallit
och jag har inte fallit med dem
Dansandes vid avgrundens stup
Jag räds inte längre dess bråddjup
Barfota fötter på stenig mark
Jag blundar och kastar mig ut
Hädanfärden snuddar vid
Men döden står stadigt med livet som grund
Som något som går åt båda håll
Likt början har ett slut så börjar det åter om
Copyright Amanda
Kommentarer
Trackback
