Störigt
Denna vecka så har det varit teorivecka i skolan. Uppgiften vi har fått har varit att i grupp jobba med två ismer. Ettorna skulle skriva om ismerna i stort och tvåorna skulle välja en konstnär som de sedan skulle presentera för resten av klassen. Det vill säga, vi skulle hålla föredrag. Jag hatar att hålla föredrag! Jag blir alltid supernervös och kan noja över en redovisning i dagar. Denna gång så orkade jag dock inte noja, jag var för upptagen med att inte bry mig om uppgiften. Men med Johans hjälp så lyckades jag i alla fall skiva i hopp något och faktiskt framföra det för klassen. Det skumma var att där satt jag och kände paniken komma smygande och fasade över att alla skulle titta på mig så upptäckte jag att ingen lyssnade. Ingen brydde sig om vad jag sa! Varpå jag blir irriterad över att ingen tittade på mig. Jag reagerade med att gå från att så tydligt jag kunde framföra informationen till att då och då avbryta och sitta och bara tita på alla som inte tittade på mig och ingen brydde sig om det heller. Marre upplyste mig senare om att hon hade hört att jag var irriterad. Och det var jag.
Känns som om jag alltid blir ignorerad!
Men jag kan erkänna att detta har skänkt ny förståelse för dem som håller föredrag. Det är klart att jag har vetat att man ska sitta still och vara tyst, även att det är artigt att se intresserad ut men även då jag vetat detta tidigare så har jag nog inte VETAT detta tidigare.
Kanske sent att komma till den insikten nu men empati är ju tydligen något som man får allt eftersom livet utsätter än för djävligheter.
