Tegel och samarbete
Tegel projekt i skolan och jag ska få min revansch!
Enda sedan jag första gången skummade igenom terminens schema så har jag mer eller mindre medvetet jobbat på tegel projektet. Det är samma uppgift som förra året men till skillnad från förra året så har jag planerat att bli nöjd. Jag sparade inte min tegelskulptur utan slängde den och tittade sedan avundsjukt på alla de andra när de murade upp sina rödbrända tegelstenar.
Därför så var det en mindre (ganska så stor) kris när våran lärare Åsa förklarade att vi ska SAMARBETA denna gång. Usch och fy vad jag inte vill jobba i grupp. Jag känner mig inte klar med detta från förra året utan vill göra något själv som jag kan bli nöjd med. Men jag väntade med att berätta för Åsa hur jag kände, jag tänkte att hon kan ju i alla fall så presentera uppgiften fullt ut innan jag börjar skrika.
Och i dag så hade vi genomgång på våra skisser på vårat tegel och Åsa förklarade att vi fick välja att arbeta själva om vi kände att vi inte kunde kompromissa. Jag medlade genast att jag ville jobba själv.
Men jag viste att Marre vilje jobba med mig. Och hennes ide är konstigt nog samma ide som jag själv hade förra året men misslyckades med. Men hon har hållit iden mindre komplicerad och tillkronglad. Jag förstörde min ide och hamnade på sidospår förra året.
Det hela slutade med att Åsa förklarar att de samarbetande grupperna kan göra två eller flera skulpturkroppar, bara kropparna talar med varandra.
Detta blev lösningen för mig och Marre.
Uppgiften är att med hjälp av blöta tegelstenar bygga ett rum som man vill vara i. Som ett slagas rum över ens inre. Jag ska dela rum med Marre. Våra talande tegelskulpturer ska ha många givande samtal med varandra.
Men jag vill även att min skulptur ska fungera själv. Vilket jag tror att den kommer göra. Även om det redan känns som om den kommer känna sig lite naken utan Marres.
