...
Nu är det ett faktum och så som det är med alla saker som inte går att ändra så är det bara att acceptera. Men det är svårt att godta att jag är tjock! "Nej, du är inte tjock... du är ju gravid!" låter det när jag beklagar mig. Men det är inte bebismagen som jag klagar över, det är allt det andra runt bebismagen.
Även då det var längesedan jag var smal i dess rätta bemärkelse så har jag hållit mig till en vikt som jag kände mig bekväm i. Denna vikt har jag nu tvingats lämna och jag närmar mig det ruggiga 70 strecket.
Detta är en mindre kris!
Det blir inte heller bättre av att alla människor plötsligt har rätt att kommentera hur jag ser ut. Detta gör de med kommentarer så som "Men guuu va stor du har blivit" och "är du säker på att det bara är en där inne?" Dessa kommentarer hjälper inte min kris, de matar krisen och snart så är krisen så stor att den kan äta upp hela tjocka jag.
Det som gör det hela ännu värre är att jag är säker på att människorna med tjockis kommentarerna inte menar något illa. Jag kan alltså inte bli arg på dem. Jag kan inte heller ge igen med samma slags påhopp, även då jag gärna skulle vilja.
Egentligen så tycker jag att jag är rätt så fin. Väldigt fin till och med. Jag är stolt över min runda fina mage och att den runda fina magen kom tillsammans med matchande bröst gör inte saken värre.
Ja, jag vet detta är motsägelsefullt. Men jag befinner mig mitt i mellan mitt eget ego och att vara mamma.
Nu så ska jag gå iväg och äta för jag är hungrig!!!
