Det kostar att vara förvirrad
I morse gav Signe och jag oss ut i snön. Jag hade ett snabbt ärende ner på stan, Vi gick iväg, vad jag trodde var, klockan nio. Straxt innan, vad jag trodde var, klockan tio stod vi nere på stan utelåsa från alla affärer. Jag ringde till mamma för att prata bort några minuter innan affärerna öppnar. Men klockan är ju nio upplyste Inger mig om. Jaha… och vad gör jag här en timme innan allt öppnar?
Innan hade jag haft ett mål med promenaden men efter att jag förstått att jag var tvungen att vända hem igen kändes vädret om möjligt ännu värre. Jag var kall och mina kläder hade blivit blöta av snön, det blåste och vagnen var minst sagt svår körd på oplogade trottoarer men höga snövallar.
Mitt i allt elände ringde Mathias och sa åt mig att stanna inne idag då det är snökaos och väldigt halt. Jag vet! Svarade jag som redan stod nere på stan och frös. Vad skulle jag ut och göra?
Vägen hem var inte kul, jag höll på att frysa ihjäl och såg framför mig hur jag fick spendera julen i gippsvagga!
I vagnen låg Signe och sov väl ner bäddad bland filtar och regnskydd. Hon var utvilad och glad när vi kom hem.
