KnackArt

I fjärran ser man den lilla röda grupp av hus där vi bor.

”Det här är anledningen till att jag inte vill gå på promenad med dig!” gnällde Mathias följt av ”Jaha, och där kommer bonden också…”

Under en promenad gjorde vi en mindre miss i orienteringen och vad vi upplevde som en snutt åker var i själva verket en lång snutt åker. Vi såg heltiden bron över till vår sida av ån och husen där vi bor, hur långt kan det va? Det visade sig att det kan va mycket långt…

Som två dyngbaggar plöjde vi fram med två tungstyrda vagnar vars hjul blev större och större för varige motvilligt varv de snurrade. Vi satt fast. ”Okej du får en ny vagn, överge den gamla, bara lämna den här” uppmanade Mathias hopplöst.

Jag hängde hysteriskt skrattande över vagnen och grät samtidigt som jag knep ihop benen för att inte kissa på mig. Blind av alla tårar och förlamad av skratt stod jag handlingsförlamad och sjönk ner i leran, fötterna liknade snöskor.

När vi stod där mitt på åker kom en traktor åkande. Den stannade långt i fjärran och en man klev ut, gick några meter och stannade och glodde på oss. Om han bestämt sig för att han var så sur på oss att han åkt ut till oss hade jag varit omöjligt att skälla på. Jag hade bara skrattat, gråtit och kissat på mig.

Vi gjorde ytterligare en miss i planering och försökte gena bara för att mötas av gyttja och breda diken. ”VI bär vagnen” krävde Mathias, jag vägrade och vi fick vända. Klättrandes över jordhögar kom vi äntligen till bron där vi träffade på andra promenerande människor, kul kände jag och försökte se naturlig ut med min lertäckta vagn och breda ”snöskor” på fötterna.

Äktenskapstest då vi inte blev osams utan bara höll på att skatta ihjäl oss. Vi enades om att det var värt det motionsmässigt och underhållningsmässigt men att vi inte tänker göra om det.

Fick spendera resten av dagen med att tvätta vagn, skor och kläder.

Signe var inte med, hon var lämnad på dagis därav två vagnar.