"putsa, diska, tvätta, damma...
Jag har en sovande Manfred i mjukliften och en Signe som är på dagis och ska gå på utflykt. Efter att ha börjat dagen med en dubbel Alvedon känns det lyxigt att det är tyst här hemma. Igår var Signe också på dagis. Hade planerat in och längtat efter den sovstund som jag tänkt ta när hon var på dagis. Manfred brukar tycka att det är mysigt att kura ihop sig bredvid mig i sängen… men inte igår. Han gnölade surt större delen av dagen och ville inte äta. Timmarna som Signe var på dagis försvann snabbt i ett gnäll och snart hade jag två barn som tjöt i kapp. Var helt slut på kvällen och på ett strålande humör (läs skitsur). Livet kändes hopplöst fram till klockan tio, just som jag skulle gå och lägga mig, tog Manfred plötsligt flaskan och sög i sig 150 ml. Han somnade mätt och jag somnade nöjd.
Min sovare.
Kan skryta om Signe som kan återberätta delar av Askungen. ”Askungen tappade skon i trappan. Hon vågade inte stanna och ta upp den. Hon skulle åka vagnen. Klockan slog tolv. Prinsen sa vänta, vänta! Hahaha tokigt!” Signes egna ord.
Empati är inget man föds med, det är något man lär sig. Kan säga att min empati för Askungens hopplösa skrubbande nått nya höjder sedan jag såg filmen senast. Stackars Askungen… (läs det som självömkan).
...varje dag är det detsamma". Nynnar mössens arbetssång.
Staplade barn.
Projekt just nu är avverkning av maskrosodlingen i slänten. Min maskmatta. Maskrosorna har skaffat sig rötter stora som morötter. Har i min naivitet trott att maskrosor är ettåriga och att vintern ska lösa problemet åt mig men monsterrosorna kommer tydligen sticka upp sina huvuden nästa vår också… om de inte dras upp med morot och allt. Men nu regnar det så projekt utrotning får vänta lite, som det gjort hela sommaren...
Men i brist på annat har det sett finare ut med maskmatta än med bar jord. Min plan är att plantera vackra marktäckande blad som konkurenter till maskrosorna, men det blir nästa år.
